Den fiktive polisen Roland Hassel blev ett house-hold-name för ungefär tjugo års sedan när flera av Olov Svedelids romaner om karaktären filmatiserades för TV med Lars-Erik Berenett i huvudrollen. Nu har reklamaren och dokumentärmakaren Måns Månson gjort en avslutade film om den härjade Stockholmssnuten. Formen är radikal och hyperrealistisk. Bilden är av ungefär samma kvalité och typ som i de klassiska vallningsvideorna med Thomas Quick när han vandrar runt i skogen med en pastelljacka och byter personlighet. Det är svingrått, nästan grönt med enstaka lysrör och färger som skiner igenom det smutsmörka.
Hassel har blivit gammal, bortglömd och alltmer besatt av mordet på Statsminister Olof Palme. Han närmar sig den subkultur som de privatspanare som fortfarande gräver i mordet utgör och deltar i evighetslånga rekonstruktioner av mordet och diskussioner om bortglömda bilar som setts i närheten av Sveavägen den natten för 25 år sedan. Stockholm skildras som en dystert staplad hög av källarlokaler, offentliga rum och tomma lokaler.
Allting är väldigt fascinerande och mockumentärt i sin framtoning. Scenen där Hassel står med en bekant och och väntar på färdtjänst för att sedan kliva in i en minibuss och köra genom södra länken samtidigt som Tina Turners What's love got to do with it? pumpar i högtalarna är en av de märkligaste och mest fascinerande scenerna jag någonsin sett.
