Det finns ett par klassiska variabler som borgar för en kass fantasyfilm. Typ Peter Stormare, läderkorsetter och automatgevär i gjutjärn. Givetvis är alla inkluderade i detta märkliga karriärsval av Tommy Wirkola, norrmannen som gav oss nazizombiesplattern Död Snö. En film som trots allt var en ganska skön genreproduktion med mycket humor som levererades med en behaglig mängd blod och inälvor. Nu har Wirkola fått chansen att göra Hollywoodfilm och av någon outgrundlig anledning lämnar han helt sitt splatterarv för lam fantasy (bortsett från några övertydliga och onödiga blodsscener) som förlorat nästan all den befriande distans som fanns i Död snö.
Det finns inget som helst flyt i varken i dialog eller action och många inslag är bara förvirrande bisarra. Till exempel sidospåret att Hansel fick diabetes som barn när godishäxan gödde honom och måste ta sin insulinspruta (i gjutjärn) varannan timme för att inte förlora sin styrka eller att en magisk bok som löser alla problem råkar ligga i gruva (!) under huset där Hansel och Gretel växa upp. Fy fan alltså.
