Det äkta paret Daniel Lind Lagerlöf (regi) och Malin Lagerlöf (manus) jobbade senast tillsammans med [I]Vägen ut[/I], komedin och publikframgången om fängslade brottslingar som spelade teater. Efter olika projekt på egen hand (till exempel TV-serien Bekännelsen som Daniel Lind Lagerlöf regisserade) gör de nu sitt andra gemensamma långfilmsprojekt. Och det är lätt att konstatera att de valt att ta ut svängarna lite mer den här gången. Där [I]Vägen ut[/I] kändes slickad och lite kommersiellt inställsam är [I]Hans och hennes[/I] lite bökigare, lite struligare och lite fulare. Liksom nästan samtliga svenska filmer just nu är [I]Hans och hennes[/I] en lågbudgetproduktion med det nästan obligatoriska skaket på handkameran. Den ganska enkla intrigen kretsar kring ett ungt par på landsbygden (Jonas Karlsson och Johanna Sällström) och deras problem när de upptäcker att de inte kan få barn på naturligt sätt. Kring det krisande paret finns också ett brokigt gäng landsbygdslosers. Pappan som hoppas att sonen ska ta över det olönsamma familjejordbruket, datakillen som drömmer om att flytta till Stockholm och den bittra frånskilda kvinnan i leopardpants.
Upphovsparet har sagt sig vilja skildra svensk landsbygd utan den annars så vanliga sentimentaliteten och naturskönheten, och i sin iver att inte ge efter för de vanliga klichéerna har man lyckats göra den smutsigaste, sunkigaste white-trashskildringen någonsin inom svensk film. I [I]Hans och hennes[/I] har aldrig någon ett rent plagg på kroppen, allt är solkigt, smutsigt eller trasigt - precis som alla byggnader är fallfärdiga, de flesta bilarna rostiga och gårdsplaner fulla av högar med bråte. Det är till en början befriande, men det naturalistiska greppet blir på sina ställen kanske aningen överarbetat och nästan parodiskt.
Bättre går det då med historiens övriga ambitioner, både regissör som manusförfattare är skickliga hantverkare och historien har ett flyt och ett effektivt flöde. Den lågmälda och lättsmälta humorn varvas effektivt med de mer allvarliga undertonerna om barnlöshet och glesbygdsproblematik, och Jonas Karlsson, Johanna Sällström och Shanti Roney gör samtliga bra ifrån sig som landsortsslackers i avslappnade och utmärkta rolltolkningar. Däremot blir historiens upplösning en besvikelse. Här har man gjort det alldeles för lätt för sig, och släppt alla krav på såväl trovärdighet som yrkesstolthet i historiesnickrandet. Det blir ytligt, lättköpt och lite simpelt faktiskt. Trots den besvikelsen är ändå filmen ett lovande besked om paret Lind Lagerlöf / Lagerlöfs framtida inriktning - det känns både skönt och rätt att de utnyttjat sitt förtroendekapital efter [I]Vägen ut[/I] för att chansa och testa nya grepp.
Skådespelare:
Regi:
