Hans Arnold-dokumentären om penselns häxmästare börjar mer än lovande. Den porträtterade skräckillustratören hotar med att hemsöka regissören Micke Engström från den andra sidan om filmen inte blir tillräckligt sevärd. Ingen lätt uppgift att med så ynka medel (kickstarter) försöka fånga ett konstnärskap som i decennier matat svenska hjärnor med skräck, sex, sagor och surrealism. Men Hans Arnold är ett tacksamt idolobjekt som lockar till att djupdyka i detaljerna av hans sjuka värld – denna konstiga mix av karaktäristiska fasans- och fantasifulla teckningar och dessas lite finurliga, mystiska och harmoniska upphovsperson.
Det är inte bara tolv år av arbete med att färdigställa filmen, det är en hel del andra siffror och kända namn (Ernst Billgren, Astrid Lindgren, ABBA, Ebbot Lundberg) som används i projektbeskrivningen för att få den potentiella tittaren att förstå tyngden av det Arnoldska skräckarvet. Under fyra år spelade Engström in 50 timmar filmmaterial (med alldeles för dålig utrustning) och han har säkert grävt tre gånger så länge i SVT:s arkiv, skannat in tusentals illustrationer och gjort Arnoldinspirerade animationer – för att leverera en fullängdsdokumentär om mångas barndomsidol.
Bristen på finansiering lyser dock väl tydligt igenom och resultatet liknar närmast något slags charmigt och nördigt gymnasiearbete: intervjuerna är krystade och platta, filmade ur konstiga vinklar, ihopklippta med onödigt långa skakiga scener (och otaliga hoppande typsnitt) som visar Hans i alla möjliga vardagssituationer, när han åker hiss, går längs hotellkorridorer, stoppar nycklar i diverse dörrlås och skakar händer och verkar mest vara till för att fylla ut tiden och täppa till manushål.
När man har förstått att filmen inte blir något i stil med Veckans chock (Arnolds 250 strålande illustrationer) återstår i alla fall förhoppningarna om att det ska missnöjesspökas rejält i biosalongerna.
