Hamlet

För ett antal år sedan visades Den tragiska historien om prins Hamlet av Danmark på svensk TV. Rakt ut framför kuddberget, från TV-skärmens karga och dimmiga landskap, klev en vresig Stellan Skarsgård. Han rev ner böcker från bokhyllan, förstörde för de vuxna som inte förstod, och hade en hemlighet som han inte kunde berätta för någon. Knappt ens för sin bästis Horatio. Oavsett om det rörde sig om en tolvårings hormonrubbningar, eller att just Ragnar Lyths filmatisering nu var så bra, var det i alla fall ren kärlek från min sida. Kenneth Branagh älskar också Hamlet, eller i varje fall Shakespeare, men på ett aningen annorlunda sätt. Det trevande försöket hos ett sällskap som ska sätta upp Hamlet i Branaghs sega teaterfilm Bakom kulisserna, skildrar möjligtvis våndan. Men detta 70- millimeters format förlagt till sent 1800-tal, befinner sig på helt annan mark. Det är perfektionism i räta linjer: scenografi, kostymer och smink är överväldigande i koreograferade masscener och ända in till roten av Branaghs färgade ögonfransar. Vi befinner oss i ett sagoaktigt landskap, omgivna av frasande pudersnö och tjock teaterdimma som sipprar upp ur marken. Det är svulstigt så det förslår -- slutscenerna är direkt genanta -- men balansen behålls ändå rätt väl, bland annat genom mycket spel i relativt nära bilder. I en version av Hamlet där man har valt att inte stryka någon text, krävs det goda lyssnare och betraktare. Då åsyftas inte främst publiken, vars öron, ögon och koncentrationsförmåga stundtals befinner sig i klar farozon under dessa fyra timmar. Det krävs också lyhörda skådespelare vid sidan av de mastiga monologerna, och som sedvanligt har Branagh samlat högvilt omkring sig. Vad ska man säga? Rollistan är imponerande. Men mest levande är samspelet mellan Kate Winslets starka Ofelia och Richard Briers strama Polonius. Nicholas Farrells Horatio har fått ett eget liv, samtidigt som han speglar och backar upp Hamlet. Hamlet själv, kliver inte ut ifrån bioduken. Branaghs goda intentioner att pressa varenda droppe ur favoritrollen, resulterar i en stelt passionerad man som triumferar och skanderar till ljudande fanfarer. Hamlet har blivit utplattad till en roll, han är 40 år gammal och ser ut som en korsning mellan Sting och Alexander Bard. Det bestående minnet av Shakespeares underbara tragedi Hamlet blir i slutändan och i Branaghs händer inte mycket mer än förvåningen över att hans bombastiska bröllopstårta innehöll så mycket luft.