Hajar som hajar

"Fish are friends, not food!" teaterviskar nån i salongen: [I]Shark Tale[/I] påminner onekligen väldigt mycket om [I]Hitta Nemo[/I]. Det är som om någon på Dreamworks sett Pixar-scenen med Anonyma Fiskätare och tänkt, fan, det där borde räcka till en hel film. Samma kille har sett [I]Analysera Mera[/I] också. Och väldigt många avsnitt av en noir-animationsserie från 90-talet som hette [I]Fish Police[/I] och som var helt fantastisk. På den tiden ansågs det vara lite ballt att utforska vad barnprogram fick ha för atmosfär. Därför blev det blev gärna lite sexigt i [I]Fish Police[/I]. I [I]Shark Tale[/I] blir det gärna lite tråkigt, för allt är så oerhört tillrättalagt att inte ens de riktiga, köttätande hajarna får kännas farliga. Den enda som är riktigt bra är mes-vegot Lennys onda brorsa, en riktig tuffing spelad av Michael Imperioli (Chris Moltesanti från [I]Sopranos[/I]) - och naturligtvis är det just han som måste dö för att ge handlingen lite tyngd. Will Smith spelar en slumfena som utger sig för att ha dräpt ifrågavarande haj och omedelbart blir ett mediefenomen på hela korallrevet. Han blir också kompis med tönthajen Lenny (Jack Black), som är bedårande i sina scener mot maffiapappa De Niro. Tyvärr sitter Lenny sedan inlåst i ett liten rum en stor del av filmen. För det här var naturligtvis inte alls en film om hajars problem. Det är en film om att Will Smith gärna vill dejta Jessica Rabbit (som fisk, då) och skiter i att den präktiga Renée Zellweger har trånat efter honom i evighet. (Och hon är baserad på Megan Mullallys karaktär från [I]Fish Police[/I] om ni undrar). Det är kul, tidvis, och allt är oerhört professionellt genomfört. Att det inte är blir så många skratt beror uteslutande på att filmen inte har särskilt många skämt. Det hade varit smart att offra Angelina Jolie och Robert De Niro för att få råd med några gag writers från [I]Letterman[/I] eller [I]Saturday Night Live[/I]. I stället för att (det här är sant) anställa killarna som skrev [I]Freddy vs Jason[/I]. Eftersom filmen inte har något tydligt tema lyckas de heller inte få den till ett tillfredsställande slut. I stället samlas alla karaktärerna och KRAMAS LITE, medan Christina och Missy dyker upp för ett diaboliskt kommersiellt och fullständigt omotiverat sångnummer.