Hälsoresan - en smal film av stor vikt

Tanken är bra: att tvåla till alla de charlataner i denalternativa hälsobranschen som tillsammans med tabloiderna tjänar grovapengar på människors bristande självkänsla. Men mer beröm än så kan tyvärrinte utdelas - det finns helt enkelt inget mer gott att säga omfolkhemsspillran Stig Helmers återkomst till duken. Så här i efterhand, då jag slokörad och uttröttad har lommat ut urvisningslokalen, känns min första förhoppning att Åberg ägnat de gångnaåren till kontemplation över filmmakandets fällor, futil. Här syns inte ettnytt infall, inte ens en liten pust av frisk luft har tagit sig in i denåbergska kammaren. Det här är 105 minuter dammig och maläten komik som irelation med exempelvis Killinggänget och Herngren-duon känns vådligtförlegad. Skämten och gagsen annonseras tydligt och omständligt och när deslutligen anländer repeterar Åberg dem ett flertal gånger så att även demed ett IQ-tal i paritet med antalet målvakter i ett ishockeylag ska fattagaloppen. Vi ser ett otal scener där tokiga stockholmare badar gyttjebad ochpraktiserar Qi Gong samtidigt som "normala" svenskar, det vill sägainavlade bönder, står och skakar på huvudet. Vi tvingas åhöra ålderstignadialoger som: - Hade de sorg? - Nä, varför undrar du det? - Jo, de var alla klädda i svart. - Åhå, men de ser ut så där i reklambranschen nuförtiden. Vi sövs av andra "humoristiska" replikskiften som med grafisk tydlighetvittnar om att Åberg har vänt all timing ryggen, och vi baxnar över ettskådespeleri (framförallt i de små birollerna) som får Madam Tusseausvaxkompisar att framstå som en yster samling individer. När alla dessa nedslående faktorer samlas i en intrig som, om möjligt, ärännu tunnare än Åbergs tidigare skapelser är domen självklar: Stig Helmerär död. Det är bara ingen som har vågat dödförklara honom. Än.