Efter ha sett den här filmen kan man konstatera två (2) saker: Heather Graham har alltid hot pants. Indier är fortfarande stereotyper i amerikansk film. Trots att [I]The Guru[/I] har ansatsen att upprätta den indiska hedern, kombinerat med romantisk komedi med kvasiallvarligt budskap. Men indierna framställs ändå som rätt så naiva höns med högljutt nasala röster. Filmen kritiserar en karikatyr, samtidigt som det är meningen att vi ska tycka det är humoristiskt. Till exempel:
en av huvudpersonens bästa polare har uppgett att han blivit
superstar, men är i sanning taxichaufför som alla andra mörkögda invandrare. En turbanprydd gaphals i lång gul bil i New Yorks gytter mellan skyskraporna. Jaha.
Ska vi skratta i martyriskt och uppgivet samförstånd åt den
chanslöse indierns öde? Eller bli...sura? Gå med i Amnesty?
Det är behjärtansvärt! Ambitiöse Ramu (Jimi Mistry) drar
från hemlandet för att söka lyckan som artist i The Big Apple, men inget artar sig sedan som han tror. Istället för skådis råkar han bli lakansklädd guru för uttråkade, stenrika, av författaren Tom Wolfe en gång utnämnda till röntgenkvinnor (festlig beskrivning av deras nedbantade skick) samt en hel del av deras lika snuskrika män. Parallellt förälskar sig Mistry/Ramu i Heather Grahams porrstjärna, som för att äntligen få bli gift låtsas inför sin pojkvän att hon är very catholic schoolgirl, förvisso ganska porrigt det med beroende på hur man ser på det. Handlingen är således fars. Men tempot mer nedtonat sympatiskt, om än uppsluppet, och bitvis är det en ganska söt film om livslögner, förhoppning och försoning - på det enklare planet, med manus som serietidningsdialog. Genomfört med schwung och viss humor och skådisar som ger allt blir det en må-bra-film i genren "Bagatell-jag-bara-eventuellt-kommer-minnas-nästa-år ".
De som vill gå på riktigt Indien-party à la västerlandet får
vända sig till Mira Nairs [I]Monsunbröllop [/I].
The GURUR
Skådespelare:
Regi:
