Redan den tungvrickande titeln är väl ett varningstecken. Ungefär lika tröttande som det är att säga, är det att sitta igenom dessa väl tilltagna två timmar. Nu ska vi inte vara alltför hårda för ett trevligt tidsfördriv är det ändå. Men den här historien skulle nog ha gjort sig bättre under mer kravlösa förhållanden hemma i soffan uppstyckad i en mini-serie. Det hade kunnat bli den perfekta mysdeckaren, men den gapar efter mycket och försöker göra sig till ett rafflande krigsmysterium.
Mary Ann Shaffers och Annie Barrows kioskvältare dukar inte upp för något episkt drama direkt, men fanns där en chans så har manusförfattarna såpat ner den fullständigt. Guernseys dramatiska klippavsatser och typ halva Downton Abbey-ensemblen till trots. Lily James spelar författaren Juliet som en dag får ett brev från en hemlig bokklubb på den under kriget naziockuperade ön Guernsey. På jakt efter något att skriva om bestämmer hon sig för att åka dit och undersöka saken närmre. Innan avfärden låter hon sin amerikanske hotshot-boyfriend (Powell) trä en briljant stor som ett ägg på hennes ringfinger, men att det inte kommer bli nån långvarig förlovning kan man räkna ut med lilltån. Väl på ön slår kärleken klumpigt ner som en blixt eller rättare sagt en tegelpanna i backen (för vad kan mäta sig med en charmig nära-döden-upplevelse?). Grisbonden Dawsey (holländske Huisman med stolpig brittisk accent) i maläten jumper och leriga stövlar är kanske mer en man i Juliets smak?
Mötet med det excentriska sällskapet bräcker upp förborgade krigshemligheter om civilt motstånd, förbjuden kärlek och ett mystiskt försvinnande. Förväntar ni er spänning lär ni bli besvikna. Den ligger där och pyr försiktigt, men stampas gång på gång ut av onödiga omvägar och överdriven brittisk återhållsamhet. Hade man slängt gåtan och potatisskalen på komposten skulle vi sluppit en besk antiklimax. Men slutet är sött så det förslår!
