Gruppen är ett fängslande, klaustrofobiskt kammarspel om hur deckarförfattaren Olivia (Marina Foïs) samlar en brokig skara ungdomar för en workshop i litterär gestaltning. Den sydostfranska kustorten La Ciotat lever kvar i skuggan av en stark arbetarrörelse kopplad till varvet. Men även det klarblå vattnet, klipporna och de öde ruiner som omgärdar staden är en del av ett spöklikt förflutet som gruppen försöker omvandla till ett sammanhängande narrativ. Den handhållna kameran söker rastlöst av miljöerna, men har också möjlighet att stanna upp för att läsa av mer subtila nyanser i minspel och blickar. Antoine (superbt spelad av nykomlingen Matthieu Lucci) får omgående en roll som gruppens outsider då han vägrar fästa någon vikt vid en historia som han inte upplever sig ha varit delaktig i.
Det har gått några år sedan Laurent Cantet kammade hem Guldpalmen för sitt febriga drama Mellan väggarna (2008), men däremellan har han inte lyckats prestera några filmiska höjdpunkter. Varken Foxfire (2012) eller Himmel över Havanna (2014) lyckades leva upp till den skyhöga ribba som han satt för sig själv. Gruppen är på sätt och vis en återgång till form, men den mer naturalistiska stil som kännetecknade Mellan väggarna får här träda tillbaka för något som mer liknar thrillerns François Ozon Dubbelt begär (2017) eller den hypermoderna Olivier Assayas Personal Shopper (2016).
Det finns filmer som tar andan ur publiken, men det finns också filmer som försöker lamslå den i ett strypgrepp. Gruppen hör utan tvekan till den sistnämnda kategorin. Spänningen som alstras i filmens mest intensiva stunder byggs skickligt upp genom en rad politiska diskussioner och, senare, konfrontationer mellan deltagarna i workshopen. Antoine härbärgerar högerextrema sympatier och skaver sig mot resterande deltagare, medan Olivia försöker begripa sig på honom.
De olika raffinerade maktförskjutningarna hanteras sömlöst av den oprövade talangen Lucci. På samma gång som han skrämmer med sin till synes nihilistiska övertygelse och våldsbejakande ideologi, är han också den enda person i filmen som verkar hysa genuint medmänskliga sympatier. Även om Cantet låter Gruppen rinna ut i sanden i den avslutande akten när filmen plötsligt omvandlas till en thriller, så är den briljanta uppbyggnaden en högklassig nagelbitare.
p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 12.0px 'Times New Roman'} span.s1 {font: 10.0px 'Times New Roman'} span.Apple-tab-span {white-space:pre}
