Det är en särskild känsla att se en film som blivit unisont hyllad och sedan lämna biosalongen besviken, om än bara lite. Givetvis handlar det om förväntningar. Gravity har sålts in som en tät sci-fi-thriller, den har beskrivits som fruktansvärt otäck och spöklik. Som en film om världrymdens mörka oändlighet. Epitet som iallafall hos mig fört tankarna till svettiga föreställningar om något gastkramande skräckinjagande, mittemellan Alien och Solaris. Fel fel fel. Gravity är ett actionäventyr snarare än en thriller, uppbyggd kring en oändlig radda intensiva nagelbitarscener som staplas på varandra i ett klassiskt kakapåkakakoncept. Runt den avskalade storyn har sedan ett lättillgängligt broderi av övertydliga, livsbejakande Paulo Coelho-osande metaforer placerats likt plastsvampar i en höstgrupp.
Sen har du, som älskar den här filmen, rätt. Inget snack om saken. Sandra Bullock levererar en felfri insats, miljöerna är precis så omtumlande, mästerliga och bottenlösa som man kan önska. 3D-tekniken har aldrig varit mer närvarande och imponerande. Problemet är att det inte räcker. Iallafall inte för mig. Gravity känns mer som att glo på när en kompis spelar ett jävligt häftigt tv-spel än att hänföras av en kritikerrosad film. Mer som att gå på Cosmonova än att gå på bio.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2013.
