Javier Bardems 50-plus-flint (han är egentligen 35) är baddad och dekorerad av samma sminkös som ordnade Nicole Kidmans anskrämliga näsa i Timmarna. Det är inte information som kommer göra varken ditt eller mitt liv mer komplett, men biopic-melodramet Gråta med ett leende är en sådan där film där tankarna lätt flyger iväg. Som det ofta blir med debattfilmer där en idé säljs in lite för hårt.
Baserad på aktiv dödshjälp-fanet Ramón Sampedros försök att under 90-talet övertala spanska domstolar att hans liv som förlamad från halsen och nedåt inte var värt att leva, är det här ett radikalt brott med den Alejandro Amenábar vi lärt känna hittills. Efter Tesis, nerviga Open your eyes och skräckklassicistiska mästerverket The Others, är det här snarare en uppvisning i taktfullhet och ofilmiska lösningar. Vi rör oss nästan uteslutande kring eurofilms-prinsen Bardems skraltiga sjuksäng hemma hos familjen. Platsen där han grälar, dricker med sugrör och tänker på döden. Hela Ramóns värld är reducerad till röst och ögon - och till vaga minnesfragment från den dykningsolycka i 20-årsåldern där livet tog slut. Det är en fantastisk rolltolkning, borde jag säga redan nu (Bardem vann skådispriset i Venedig förra året).
Tyvärr är det i en historia som är alltför tyngd av klichéer. De bifigurer som rör sig i Ramóns närhet förväntas belysa och fördjupa hans dilemma, men de liknar mest tomma accessoarer som ska backa upp filmens tes (=go for it!). Hans machostorebror José (Celso Bugallo) tycker att bara fjollor överväger självmord; riktiga män kavlar upp ärmarna. Den kvinnliga pro bono-advokat (Belen Rueda) som tar sig an hans fall lider själv av en aspissig degenerativ sjukdom som sakta bryter sönder kroppen, och passar tidigt på att flika in ett smidigt "Du vet det här är mer än ett jobb för mig!". Så att vi inte ska sväva i ovisshet om sympatierna. Och när en indignerad katolsk präst i rullstol i filmens farsigaste scen åker hem till Ramón för att medla framställer Amenábar honom som en trångsynt pajas: hans rullstol är för otymplig för att nå Ramóns loftvåning så han får sitta i tamburen och göra ett ass av sig själv.
Det är en rolig scen, det kan jag ge den, men ställd bredvid tunga porträtt som Dead man walking eller John Badhams Whose life is it anyway? är det här märkligt enkelspårigt för att komma från en av Spaniens mest personliga filmare. Premiär 18 februari.Skådespelare:
Regi:
