Trots den internationella succén med Låt den rätte komma in har flertalet filmprojekt knutna till författaren John Ajvide Lindqvist stannat upp i något slags produktionslimbo. Men nu, sådär en tio år senare, har Ali Abbasis filmatisering av novellen Gräns seglat upp som en snackis långt innan sin svenska premiär. Inte minst i Cannes, där bland annat en normbrytande sexscen trollband en internationell kritikerkår och där filmen prisades i sektionen Un certain regard. Så sent som i tisdags meddelades dessutom, inte helt oväntat, att filmen blir Sveriges bidrag till 2018 års Oscarsnomineringar.
Bakom den imponerande silikonmasken gör Eva Mellander ett återhållet porträtt av tulljänstekvinnan Tina som sen barnsben fått höra att ett kromosomfel orsakat hennes vanskapta skepnad och infertilitet. Hennes utanförskap förstärks ytterligare av att hon kan lukta sig till människors rädslor, vrede och skam. En oförklarlig förmåga som gör att ingen går obemärkt i land med kontraband när hon jobbar i färjeterminalen.
Efter ett barnporrsbeslag blir hon ombedd att hjälpa polisen spåra en pedofilring. Det är i samma veva den kringdrivande Vore (Eero Milonoff) går i land. Han säger att om hon är annorlunda är det för att hon i själva verket är bättre än de människor som hela livet fått henne att känna sig ful.
Det finns en monstruös skönhet i Gräns. Nästan som om Leos Carax skulle förlora sig i svensk barrskog och nordisk folklore. Filmen rör sig betraktande i ett utanförskapets gränsland. Det formligen osar sex mellan Tina och Vore utan att deras ”fula” anleten låter förlöjliga den frustande attraktionen när de två nakenbadar i en tjärn till Martin Dirkovs drömska tonsättning.
Om Gräns har ett problem är det att den i sin magiska realism inte är lika inspirerad i befästandet av sin trovärdighet. Många av dessa uttryck och mekanismer har under 2010-talet blivit ett slags filmiskt allmängods. Samtidigt blir det invanda, i stunder alltför bekanta bildspråket här till bördig grogrund för allt som är magiskt.
