Matthew McConaughey gräver guld i hopplös maskerad.
När karriären nått zenit tycks det i Hollywood finnas en föreställning om att det bara finns ett knep kvar att ta till – att spela mot sitt anlete. Gå upp i vikt. Gå ner i vikt. Sätta på löständer eller tupé. Att för rollen helt sonika offra det bländvita leendet och den perfekta fysiken för att verkligen bevisa att talangen överstiger skönhet. Charlize Theron och Matthew McConaughey är två skådespelare som den vägen vunnit branschens igenkänning genom sina respektive Oscarbelönade förvandlingar i Monster och Dallas Buyers Club.
Inför Dallas Buyers Club hetsbantade McConaughey för att spela den aidssjuke kanaljen Ron Woodroof, ett utmärglat porträtt långt ifrån hans tvålfagra jag. När han i Stephen Gaghans underdogrulle Gold upprepar, eller snarare inverterar tricket, i rollen som den excentriske guldprospektören Kenny Wells, tänker jag snarast på kvalmiga Ben Stillerkomedin Tropic Thunders elaka drift med metodskådespeleri.
McConaughey går förstås inte så långt som blackface eller ”full retard,” men hans vältrande i en grotesk alldaglighet blir ändå både ansträngt och löjligt. Tunnhårig och tjock som Christian Bale i American Hustle blir Kenny en försupen parodi ute för räkning. Det en gång respekterade familjeföretaget är sen år tillbaka kört i botten när han marinerad Seagram’s whisky får en uppenbarelse, tillsammans med geologen Mike Acosta (Edgar Ramirez) ska han gräva guld i Indonesien.
Gold, som är löst baserad på en verklig guldskandal, är en fantasilös berättelse om uppgång och fall, mallartat utstakad efter den trendsättande Maffiabröder och dess många efterapningar. Att vänta är alltså gräll retrogarderob, voice-over, funkigt soundtrack (men en märkligt slarvig ljudmix) samt en klyshig sensmoral som tycks smittat av sig på den oinspirerade produktionsdesignen. Det är helt enkelt inte mycket som glittrar, och än mindre är guld.
