GI Jane

Demi Moore, senast avklädd och dansant i Striptease, rakar nu skallen och antar utmaningarna i Navy Seals, ett kustjägar-aktigt förband som betackar sig för kvinnlig medverkan. Många år har förflutit sedan Goldie Hawn näpet kravlade runt i skyttegravarna i Tjejen som gjorde lumpen, men kleggan är sig lik. Vore det inte för senator DeHaven (skickligt gestaltad av Anne Bancroft), skulle inte heller Demi Moores Jordan O`Neill få sitt livs chans. Kvinnliga actionhjältinnor bär oftast i sig själva på en stor motsägelsefullhet. I slutänden är det oftast den bimboaktiga eller moderliga draperingen som segrar. Även om hjältinnan är uttalat övermänsklig, som exempelvis Lou i Det femte elementet, är hon alltid tillräckligt sårbar för att kunna räddas av en Bruce Willis. När Thelma och Louise dök upp på duken var de osannolika: två medelålders medelklasskvinnor, med ett respektabelt förflutet, som plötsligt flippade ut och körde ner i vägrenen. Lika osannolik är Jordan O`Neill när hon vill leka soldat på lika villkor. GI Jane handlar dock så lite som någonsin möjligt om personlig utveckling eller feministiska frammarscher. Snarare om människans märkliga förmåga att reducera sig själv och andra till brickor i politiska maktspel eller till radiostyrda legosoldater. Naturligtvis kämpar O`Neill i isande motvind. Stämningen bland soldaterna i träningslägret är i det närmaste lika fascistoid som Viggo Mortensens säkra porträtt av den benhårde ledaren John Urgayle. Men mot alla odds är Demi Moore faktiskt rätt trovärdig och filmen är i sin helhet underhållande trots ett ganska förutsägbart och stundtals patetiskt manus. Visionären och bildmakaren Ridley Scott har i GI Jane krympt sitt synfält och blickar in mot en dunkel vrå. Vad den smått viljelösa soldatinnan så tappert och målmedvetet kämpar efter, ges ingen annan anledning än att hon tycker om att -spränga saker i luften-.