Åtta realitystjärnor vaknar upp i ett hus med kameror överallt. Deras incitament att upplåta sina privatliv för allmänt gluttande är, såklart, ett jätteberg med stålar. Tävlingens spelregler är så enkla som det bara går. Populärast vinner. Vad deltagarna ännu inte vet om är att det finns en sadistisk twist väntandes: alla utom vinnaren kommer dö på vägen.
Att använda realityserier som knivsegg mot samtidens snaskvurm är i sig ingenting nytt. Tankarna springer genast till de TV-sända liv eller död-situationerna i The Hunger Games-filmerna, men kan härledas åtminstone till sextiotalet och Elio Petris futuristiska Det 10:e offret. Ett koncept som blandar skvallertidningssensationalism och desperat överlevnad i en potent mix. Att Funhouse inte gör något nytt är givet, men att idéer tappar sin originalet tillhör också tidens gång. Det är utförandet som är det intressanta.
Brist på originalitet i Funhouse är ett obetydande problem i jämförelse med hur dåligt gjord den är. Den är slappt ihopsatt, konceptet undersöks aldrig på djupet och trots att våldet är grafiskt är den vare sig särskilt stämningsfull eller läskig. Den centrala frågeställningen om vad som väcker empati hos en realitytörstande masspublik är sprängstoff för bra skräck, men nyfikenheten sträcker sig bara till att försöka (och misslyckas) vränga rädsla ur åskådaren.
Filmens förmildrande egenskaper ligger i att det finns något inneboende underhållande i slapp skräck och att upplägget (en efter en dör) får speltiden att rinna undan fort. Det är också talande om hur dålig Funhouse faktiskt är när dess största styrka är att den tar slut fort.
