Drottningen Anna och prinsessan Elsa lever och njuter av livet i ett lugnt Arendal. Men en vacker, mystisk röst pockar på uppmärksamhet och Anna kan inte låta den bero. Hon känner att den har betydelse och tillsammans med Elsa, Kristoffer, snögubben Olof och renen Sven beger de sig ut på äventyr för att förstå vad som ligger bakom den mystiska röstens kallelse. Äventyret innefattar tundrafolket och skamfläckar i det arendalska historiska arvet.
I jämförelse med ettan är det lätt att dra en slutsats: andra filmen är bättre. Av den enkla anledningen att första filmen stundtals är katastrofal. Film nummer två besitter liknande problem som den första: berättandet är som bäst hafsigt och sångnumren är oproportionerligt dramatiska till den svaga och oinspirerade handlingen. Handlingen spretar åt olika håll i en berättelse som bör leda rakt fram. Flera sidospår känns direkt onödiga, vad stenjättar och troll har för syfte i en snötäckt äventyrsfilm överstiger mitt förstånd.
De förtjänster som går att hitta i Frost 2 är ändå äventyrskänslan. Den förtrollade skogen är visuellt inbjudande och rösten som kallar Anna är ett effektivt sätt att hålla nyfikenheten vid liv. Kanske är det talande hur fantasieggande den förtrollande skogen är, med tät dimma och mark täckt av röda löv, i jämförelse med allt annat. Där, och nästan bara då, har filmen faktiskt roligt med sitt koncept och ansträngningen i att få filmen att röra sig framåt är inte lika irriterande påtaglig. I slutändan känns filmen lite bättre än vad den faktiskt är, första filmen har sänkt förväntningarna så pass mycket att minsta lilla kreativitet känns välkommet och spännande.
