Efter 23 års trogen tjänstgöring i New Jerseys poliskår diagnostiseras Laurel Hester (Julianne Moore) med cancer. Med vetskapen om att inte ha långt kvar tar hon upp kampen för att henens tjänstepension ska tillfalla partnern Stacie Andree (Ellen Page) – något som varit givet, hade Stacie bara varit Laurels äkta man istället för flickvän.
Den verklighetsbaserade Freeheld vill på sin väg till våra tårkanaler täcka mycket mark. På en timme och fyrtiotre minuter ska Laurel och Stacies liv tillsammans summeras, från de första trevande mötena till den smärtsamma kampen för jämlikhet efter att Stacie nekats Laurels pension av staten New Jerseys så kallade ”freeholders” – en i dubbel bemärkelse dammig beslutsnämnd som i alla fall till namnet är unik för New Jersey. Och visst är Julianne Moore i regel alltid sevärd, så även här, men det blir ändå svårt att mäkta med den dramaturgiska spurten ut ur garderoben och in i HBTQ-kampen.
Om manusskarvar och alldaglig regi förväntas vägas upp av berättelsens onekliga patos – jo, det är rörande – och den välrenommerade ensemblen har en grav felkalkylering gjorts. Ellen Page tilldelas en drös krystade repliker och har en blyg omständlig hållning som aldrig faller på plats. Då är den ofrånkomligt typecastade Michael Shannon, som Laurels buttre men tillgivne kollega, ett säkrare kort. Men så stormar Steve Carell in på scen som extrovert aktivist iförd skriklila kippa, och även om han liksom sin karaktär menar väl rinner den komiska reliefen ut i förgrunden.
Till sist har Laurel Hesters angelägna lidanden reducerats till ett tunt alibi, som väl aldrig kan frikänna en så medelmåttig snyftare?
