Ibland rusar vi framåt, utan eftertanke eller att blicka bakåt, och till sist faller vi. Så försöker en psykolog förklara för Tony (Emanuelle Bercot) varför hon föll i skidbacken. Småflummigt kan tyckas, men knäskadan fallet resulterade i blir genast ett uttryck för hennes själsliga vansinnesfärd, och fast på ett behandlingshem för idrottsskadade stannar hon äntligen upp för att blicka bakåt. Under en utekväll träffade Tony Georgio (Vincent Cassel) och blev förälskad. Under den långa och smärtsamma läkningsprocessen ser Tony tillbaks på efterföljande, ofta uppslitande scener ur ett äktenskap på franska.
Maïwenn, som i det tidigare mästerstycket Polis visade sig mer än kapabel att fånga ljuset i den mörkast tänkbara tillvaron, lyckas väl med skildringen av Tonys förälskelse, trots att varningsklockorna klämtar från start. Tonys bror Solal (Louis Garrel) undrar exempelvis om inte Georgio verkar lite omogen.
Det har aldrig varit svårt att köpa Cassel i svinaktiga roller. Här får han ledigt med utrymme att excellera som den spjuveraktiga krögaren Georgio som trots lätt gråsprängt hår visar sig fullkomligt oförmögen att växa upp eller ta ansvar för sina handlingar. Svårare att förlika sig med är varför Tony ständigt förlåter honom. Men det är också lite av filmens poäng, att skildra den kärlek som är synonym med självskadebeteende. För likt Ester Nilsson, Lena Anderssons hjältinna i Egenmäktigt förfarande, är ju Tony, som till yrket är en framgångsrik advokat, egentligen en rationell människa.
Men Georgio har blivit Tonys allt, eller hennes kung rentav – vilket filmens originaltitel, Mon Roi, delvis åsyftar – kring vem hela livet kretsar. Och likt en obalanserad kärleksdespot är Georgio fullkomligt ovillig att släppa Tony ur sitt grepp, och vet till en början precis hur ett fullkomligt psykologiskt maktmissbruk skall iscensättas. Men när frammanandet av all hans charm inte längre räcker till blir hans bristande fattning inte bara hotfull, utan också obehagligt välbekant för alla som haft en skitstövel av Georgios kaliber i sin närhet.
Med närgången digital estetik kryper Maïwenn Tony nära inpå skinnet i bilder från den smärtsamma rehabiliteringsprocessen medan återblickarna med lätthet växlar mellan tillstånd av total lycka, förtvivlan eller förnekelse – alla lika flyhänt gestaltade av Emanuelle Bercot. Ibland kan man nästan ta på Tonys smärta. Och även om Förförd inte är en lika fullkomligt golvande filmupplevelse som Polis undrar jag om inte Maïwenn kommer ta plats jämte Ingmar Bergman som en av vår tids främsta regissörer av skilsmässoreklamer.
