Den judiska förfalskaren Cioma Schönhaus (Louis Hofmann) är fast i historien. Han är ung under 1940-talets Berlin. Vid sidan av sitt yrke som vapentillverkare tillverkar han falskleg. Förhoppningen är att en dag få tag i en SS-legitimation, sätta in sitt eget fotografi och fly landet. Tills dess vilar Ciomas liv ständigt på en sylvass knivsegg. Han riskerar att åka fast, och bli skickad till koncentrationsläger, vid varje givet tillfälle.
Regissören Maggie Peren, som fram till de senaste åren främst varit verksam inom manus, bygger filmen på nämnda spänning. I 40-talets Berlin ändras spelreglerna vind för våg. I ena sekunden lever Cioma ett någorlunda drägligt liv. Stunden senare blir hans lägenhet utmätt av Gestapo och han är på väg att förlora jobbet på vapenfabriken när skadade krigsveteraner återvänder från fronten.
Filmen fylls av många små, pirriga sekvenser. När Ciomas lägenhet har utmätts försöker han senare sälja av de beslagtagna möblerna. Utan att hyresvärden ska märka att han har folk på besök. Potentiella köpare bjuds över i lönndom. De behöver viska medan de kikar in Ciomas möbler och gamla tyger. Spänningen är på topp.
Peren skapar på så sätt god nerv. Det blir däremot sedermera lite för plottrigt. Reglerna ändras så fort att slutmålet ibland glöms bort. Det är säkerligen ett sanningsenligt upplägg. Filmen lyckas även vara ett givande tidsporträtt av en svågreppbar era. Men jag får kämpa med att hålla liv i engagemanget när kasten blir allt mer tvära.
