Två decennier efter de flydde hönsgården är studion Aardmans stop-motion animerade kycklinggäng tillbaka, denna gång för att bryta sig in i, och sedan fly från, en kycklingfabrik. Originalet Flykten från hönsgården är en triumf - onekligen av de bästa samt mest inspirerande av leranimerade filmer. Berättelsen fungerar perfekt som ett fristående äventyr, absolut inte i behov av en del två - men nu när uppföljaren är här ställer man sig frågan om den rättfärdigar sin existens.
Flykten från kycklingfabriken är likt sin föregångare tekniskt imponerande, men dess visuella stil är inte alls lika realistisk och rå, en bidragande aspekt till första filmens mörka ton. Denna tonsättning var inte bara ett modigt val av Aardman att göra en något vuxnare ”barnfilm”, utan bidrog också med känslomässiga höjdpunkter, något som Flykten från kycklingfabriken saknar. Dessutom känns aimationen nästan för polerad, och påminner vid flertal tillfällen om Aardmans datoranimerade verk snarare än dess leranimerade.
Trots detta är det ett nöje att få återförenas med kycklingen Ginger och tuppen Rocky, som denna gång får sällskap av deras dotter Molly. De återkommande karaktärerna är sig lika, men tillåts också att utvecklas på intressanta sätt. Även den lömska Mrs Tweedy är tillbaka, och är minst lika kaotiskt ondskefull som i föregångaren. Det tar emot, men svårt är det att kalla Flykten från kycklingfabriken en nödvändig uppföljare. Jag hade hellre sett Aardman spara sin lera, som sakta men säkert håller på att ta slut, för fler originella produktioner.
