[I]Ong-Bak[/I] är en så helt vanlig streetfightingaction att man nästan ser Van Damme framför sig när man kisar. Det skrattretande manuset handlar om en byhjälte som måste hämta hem en Buddha som en man kallad Don (av samtliga referad till "Don, that prick") har stulit. Ständigt denna försvunna buddha. De svagheter som manuset har vägs dock upp ganska bra av de schysta Muay-Thai-slagsmålen som utgör björnparten av Ong-Baks 108 minuter. Det är dirty thaiboxning med en nypa WWE Raw-barfights och alla de mest smärtsamma sekvenserna i slow motion. Phanom Yeerum är ganska löjlig som den rena godheten från vischan. Men det är ingenting alls löjligt med de fontaneller som hans armbåge spräcker på de skurkar som han och sidekicken möter på vägen.
Pinkaewas Bangkok påminner en del om den freakiga undre värld som Takashi Miikes filmer gärna utspelar sig i -- även om Pinkaewa aldrig lyckas spegla den fullt lika dekadent och rått. Det blir i slutändan godkänt som nöjesvåld och inte så mycket mer.
Så mycket mer blir det däremot i Yimou Zhangs [I]Flying Daggers[/I], som i stort sett bara har ursprungskontinent och kamsportstema gemensamt med [I]Ong-Bak[/I]. Här är vi istället tillbaka i de trolska bambuskogarna vi lärt känna genom filmer som [I]Crouching Tiger Hidden Dragon[/I] och Zhangs förra film, [I]Hero[/I]. Titelns Flygande knivar är en Robin Hood-brigad som slåss mot snuten i Tang-dynastins kina. Zhang Ziyi är smått fantastisk som hjältinnan som snärjer både Andy Lau och Takeshi Kaneshiro i vad som i grund och botten är en spionromans med mer dubbelspel än en hel säsong av Dynastin. Ofta känns historien underordnad det fullständiga frosseriet i erotisk kung-fu, drömska dansscener och färger som går rätt in i hjärtat.
Det är dock ett frosseri jag gladeligen unnar Zhang då jag lämnar biografen, trippad och tyngdlös och undrar om man egentligen kan ha så mycket roligare utan knark den här hösten.
(Dubbelrecension tillsammans med [I]Ong-Bak[/I])Flying Daggers
Skådespelare:
Regi:
