Med Flugparken tar Jens Östberg klivet från scenkonst till film. Koreografen fick flera hedersomnämnande för sin dystra kortfilm Småvilt från 2009, och nu är det alltså dags för långsfilmsdebuten, som utspelar sig någonstans i norra Sverige (kanske Boden?) och använder idrottskulturen som projektionsyta för strukturer och hierarkier som bryter ner de svaga och oroliga. I fokus står Kristian, vars identitet är ett offer för otillräckliga machopreferenser och alltför många mjuka värden. Han har sedan länge lagt av med hockeyn, men är ändå omringad av den systematiska terror som sport kan innebära för den som inte passar in.
När vännen Alex försvinner efter en blöt natt intensifieras dessa uppbyggnader och Kristians hjärna börjar långsamt lösas upp i ett syrabad av paranoia, undertryckt aggressivitet, ensamhet och mörker. Det är ytterligt nattsvart och fascinerande beklämmande att se. Liksom Axel Petersén har Östberg använt sig av Sveriges skickligaste filmare Måns Månson för att etablera något ursvenskt, berättat genom ett diskbänksrealistiskt noirfilter. Denna gång handlar det dock inte om ett fett svartbyggar-Båstad utan om sunkiga norrländska centrumpizzerior och halvfärdiga medelklassvillor.
Flugparken är en genomarbetad debut som etablerar Jens Östberg som en nykomling att räkna med.
