Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) var en societetsdam och filantrop som vigde sitt vuxna liv åt New Yorks musikliv. Bland annat grundade hon amatörsällskapet Verdiklubben som anordnade musikaftnar, recitationer och tableuax vivants. Men mer känd skulle hon bli som en av sin tids sämsta sångerskor. Trots det, eller snarare just därför, skulle hon 1944 göra en utsåld konsert på Carnegie Hall.
Den lite osannolika men verkliga berättelsen om Florence träffar i veteranen Stephen Frears regi en lättsam, för att inte säga glättig, ton som ihop med den omsorgsfulla scenografin påminner om Woody Allens Kulregn över Broadway. Men i jämförelse saknar Florence Foster Jenkins tajmning, speciellt i många utdragna episoder där falsksjungandet ska locka till skratt. Det är en rätt lumpen lyteskomik mot vilken Frears lutar sig alltför tungt, allra helst som han samtidigt försöker frammana en beundran för Florences mod och karaktär.
Långt mer intressant är istället det harmoniska men inte okomplicerade förhållandet mellan Florence och deltidsmaken St. Clair Bayfield (Hugh Grant), en misslyckad men karismatisk brittisk skådespelare som agerar som Florences livskamrat och manager. Han gömmer recensioner, mutar kritiker, ser efter hennes sköra hälsa med en otvivelaktig tillgivenhet och kärlek – men kryper om nätterna aldrig ner i den äktenskapliga sängen.
Meryl Streep fungerar förstås utmärkt som Florence. Men det måste tilläggas att i alla fall jag börjar sakna hennes mer lågmälda sida, som så ofta träffat en balans mellan styrka, lakonisk intensitet och sensibilitet. Florence bir främst ännu en viljestark, kanske lite tossig, excentriker att lägga till roller som Julia Childs i Nora Ephrons Julie & Julia.
Jag vill inte säga att Hugh Grants St. Clair stjäl showen, men det är helt klart mer omväxlande att se honom i sådan toppform. Tillsammans lyckas de pigga upp dramat och trivselfaktorn i en annars trött komedi.
