Det är lätt att blanda ihop intrycken. Det fina med filmen Flickan är Hoyte van Hoytemas fotografi. Det är fantastiskt. Det sammanfaller med den trend som finns i mode och reklamfilmsvärlden just nu.
Ljust, nordiskt, naturligt. Flickan själv är utseendemässigt som direkt hämtad ur en Acneannons. Osminkad, jeans, referenser till åttiotalet. Perfekt rödhårig. Ytligheten är läskig. Man ser en film om ingenting. Den delvis självbiografiska historien om en flicka som blir lämnad ensam en sommar på åttiotalet ackompanjeras av musik med för många smäktande instrument i orkestern. Ingenting berättas, fantastiska skådisar som Annika Hallin, Shanti Rooney och Tova Magnusson Norling till trots. De inblandade anstränger sig till max och de vackra ängsbilderna får bära en stor del av bördan. Flickans röda hår med. Kvar blir ändå bara övertydlig symbolik i form av grodyngel som blir paddor och vågar hoppa från trampolinen, haltande logik och använda schablonbilder av brutala fjortisbrudar, snuskiga gubbar och ”Sverige”. Synd på en sådan fin produktion. –CRFN
