Chris Foggins film om maskrosbandet Fisherman’s Friends från drömmiga kustbyn Port Isaac i engelska Cornwall är en solskenshistoria som livet självt har skrivit manus till. Varken mer eller mindre. Med sin avslappnade charm lyckas den slingra sig fram mellan torra skämt, fyrkantiga karaktärer och förutsägbara skeenden.
Det börjar verkligen inte lovande alls; tre karikatyrlika Londonsnubbar beger sig till kusten för att supa. De överspelar som hade de huvudrollerna i en pekoralmusikal, men är otrovärdiga så till den grad att det inte ens är särskilt irriterande, det är bara att gäspa sig igenom svensexan och hoppas att ens biosällskap inte tycker det är roligt. Snart nog överskuggas nämligen de tre musikproducent-asen av mitt nya önskehem Port Isaac, oemotståndliga sjömansvisor samt en rad relevanta budskap som filmen – mot alla odds – lyckas förmedla.
Den dokumentär som gjordes 2011 om doldisbandet med dess tio skäggiga fiskare fick inte samma spridning som den nylanserade spelfilmen; internationell publik får därför hålla till godo med denna romantiska komedi - med allt vad det innebär. Men till skillnad från sitt fula musikfilmssyskon, Beatlesfilmen ”Yesterday” som också hade premiär under sommaren, är ”Fisherman’s Friends” en genomtänkt och fantasifull skildring av passion, vänskap och solidaritet såsom den bara kan födas i ett gudsförgätet samhälle som enbart kan lita till sig självt. Regissören kommer till och med undan med en invävd kärlekshistoria mellan den strandade hopplösa producenten Danny (Daniel Mays) och den ensamstående mamman Alwyn spelad av Sense8-stjärnan Tuppence Middleton.
Nu i efterhand har jag läst mig till en hel del som skulle göra filmen om den lika framgångs- som olycksdrabbade shantygruppen till en ännu starkare filmisk berättelse. Men buoybandet agerade filmkonsulenter under produktionen, och det är såhär de har valt att få sin historia berättad.
