The Fighter verkar vara en sådan där film som alla, nästan telepatiskt, bestämmer sig för att unisont hylla. Men tillåt mig att sätta en käpp i ditt hjul.
Sedan slutet av sjuttiotalet har Hollywood i genomsnitt producerat en boxningsfilm per år, vilket sannolikt är en av anledningarna till att Wahlberg har haft så svårt att få The Fighter på banan. En annan anledning är att den inte bjuder på någonting nytt. Hur många boxningsfilmer inleds inte med en utslagen hjälte som, trots personliga och sportsliga motgångar, tillslut triumferar? Rocky gjorde detta bättre redan 1976 och Wahlberg, i rollen som Ward, är denna gång för träig och opersonlig (Christian Bale valde att kalla det för ”a quite anchor” på årets Golden Globe-gala) för att väcka sympati. Boxningsfans lär dessutom undra vad fan det är som pågår när det framgår att Wards legendariska triologi mot Arturo Gatti, det som faktiskt gör Wards karriär speciell, har exkluderats. Tur alltså att Christian Bale balanserar på rätt sida av spela-över-träsket och levererar en fantastisk prestation som Wards nedknarkade ex-boxande brorsa. Det och kvinnorna som spelar Wards mor och systrar är vad som lyfter The Fighter och gör den sevärd.
