The Fast and the Furious

De första minuterna av Rob Cohens högoktaniga streetracing-thriller får faktiskt nackhåren att resa sig: högljudd musik, brummet av vältrimmade motorer på högvarv och de fetaste "chrome boners" - glänsande, datoranimerade metallbokstäver - någon har sett på en bioduk i år. Här finns hinkvis med testosteron. Action. Och självklart en ytterst tunn historia som på kortast och effektivast möjliga sätt transporterar oss till väsentligheterna - explosionerna och biljakterna. För [I]The Fast and the Furious[/I] är framför allt en film om bilar, närmare bestämt upphottade småbilar som nattetid tar över Los Angeles gator i olagliga gaturallyn. Huvudpersonerna Brian (Paul Walker), tuffingen Dominic (Vin Diesel) och det kvinnliga alibit Mia (Jordana Brewster), ägnas filmen igenom betydligt mindre uppmärksamhet än deras fordon. Men det är logiskt, för deras skådespeleri är stelare än kylargrillarna på deras customiserade penisförlängare. Sett med actionglasögonen på näsan är [I]The Fast and The Furious[/I] ändå inte totalt genomusel. Biltävlingarna och den avslutande biljakten är medryckande, specialeffekterna rimliga för en bilmekarthriller, och det byggs för all del upp någon slags spänning när streetrace-färskingen Brian visar sig vara mer än bara en äregirig motorentusiast. Men så fort actionbrillorna tas av blir det tröttsamt. Ljudet är uppskruvat till 11 hela vägen; soundtrackets hip hop och nu-metal överröstas med jämna mellanrum av tinnitusframkallande krasch-boom-bang-ljud. Klippningen lämnar inte för en sekund det musikvideoaktiga maneret, antagligen för att man inte ska få en chans att fundera över hur krystad kopplingen är mellan det inledande långtradarrånet och streetracingen. Bilmekarsnacket och de ständiga motorhuvsöppningarna är också något som blir jobbigt redan tidigt i filmen. Och lika trött blir man av hur bilarna och brudarna (med möjligt undantag för Brewsters och Rodriguez karaktärer) ständigt presenteras i bild som animerade lustobjekt. Det är så till den milda grad grabbigt att jag inte kan ta [I]The Fast and the Furious[/I] på allvar. Så överdrivet grabbigt att jag anar ett homoerotiskt tema bland alla trimmade racerbilar. Det enda som liknar riktig kärlek i filmen är ju förhållandet som växer fram mellan de två manliga huvudpersonerna Brian och Dominic.