Efter styggelsen till film som var Grindelwalds brott sattes ribban lågt för de framtida Harry Potter-spinofferna i Fantastiska vidunder-serien. Kanske är det också därför den bioaktuella Dumbledores hemligheter framstår i extra bra dager.
Kortfattat fortsätter berättelsen om den magiska zoologen Newt Scamander (Eddie Redmayne), numera ackompanjerad av Albus Dumbledore och en brokig skara magiker. Målet är att besegra Gellert Grindelwald, aka trollkarls-Hitler tillika Dumbledores problematiska tonårsromans.
På det stora hela har regissör David Yates levererat en bra film, starkare än de tidigare två. Problemet förblir dock från föregångarna, berättelsen har alldeles för många handlingstrådar. Många karaktärer har potential men ingen tillåts tid att florera. Denna problematik är närvarande men mindre påtaglig i Dumbledores hemligheter. Jag vågar hävda att denna kvalitetshöjning är återvändande manusförfattare Steve Kloves förtjänst. Han är rutinerad i den magiska världen då han skrev manus till de första sju Potter-filmerna.
J.K. Rowling har tack och lov blivit (ofrivilligt?) befriad från tjänsten som ensam författare. Manusskrivande visade sig inte vara henne grej. Treans fel grundas i misstagen som hon byggde upp i Grindelwalds brott. Konstiga dramaturgiska val från tidigare sonas här. Tillsammans med Kloves lyckas hon dock hitta en matnyttig kärna i de flesta sidoberättelserna. Han kompletterar Rowlings tendens att överberätta väl. Addera klockrena specialeffekter, riktigt snygg produktionsdesign och fantastiskt skådespel (Jude Law som Dumbledore och Mads Mikkelsen som Grindelwald!) så får du ett spännande men rörigt trollkarlsäventyr.
