Nog för att man i Frankrike älskar sina familjefilmer. Men när det roligaste man kan hitta på är en sliten berättelse om en urartad familjesammankomst, då börjar i alla fall jag att undra om det råder allmän brist på fantasi eller bara en smula bakomliggande lathet.
Familjefesten kretsar i alla fall kring 70-årsfirandet av Andréa (Catherine Deneuve). Tillsammans med sina söner och barnbarn har de förberett ett storslaget släktkalas. Men när den besvärliga dottern Claire (Emmanuel Bercot) från ett tidigare äktenskap oväntat dyker upp, utvecklas festen till en förutsägbar och plågsam familjekamp.
Catherine Deneuve är filmens stora dragplåster men får dessvärre inte spela den där taggiga matriarken som blivit hennes specialitet och som jag helt ärligt längtade efter. Kanske hade en sådan roll kunnat rädda detta sjunkande skepp, men istället reduceras hon till en passiv modersgestalt. Likaså är syskonkonstellationen mellan Claire (Emmanuel Bercot), Vincent (Cédric Kahn), Romain (Vincent Macaigne) otroligt förutsägbar. Medan Claire tar priset som den mest överspelade och utflippade karaktären vars mentala problem aldrig tycks ta slut, är Vincent den konservativa, men också tråkiga mellanbrodern. Romain är inte bara lillebror men såklart också familjens kreativa själ. Mer uttalat: en misslyckad filmregissör med ständigt nya flickvänner.
Cédric Kahn har regisserat, skrivit manus och spelar en av huvudrollerna i denna intetsägande och fantasilösa film vars huvudspår tycks svänga mellan att på det mest irriterande sättet visa upp familjekonstellationens absurditet eller en kvinnas mentala sammanbrott. Vilket av det har jag ärligt talat svårt att förstå. Familjefesten är en riktig fransk familjefadäs.
