Familjen Mohammad lever i turbulens. Pappan Nura (Mizanur Rahaman) är i politiskt kikarsikte efter att ha stått upp mot regimen och sonen Fahim (Assad Ahmed) löper risk för att bli kidnappad när hans lysande schackspel gjort honom till lokal kändis. Möjligheterna är försvinnande få och alternativet att stanna kvar i Bangladesh börjar allt mer framstå som en omöjlighet.
Pappan och sonen drar till Paris i förhoppningen om ett bättre liv. Medan pappan drar runt på gatorna och hankar sig fram i sin ensamhet går det fort för Fahim. Han suger åt sig språket och, framför allt, han spelar schack. Filmen skildrar träffande hur en passion, helst i skarven mellan barn och tonår, kan vara hela ens liv. Det är en film som bryr sig om schack lika mycket som Fahim och hans läromästare Sylvain (Gérard Depardieu). Sylvains och Fahims huvuden är proppfulla av Ruy Lopez-angrepp och gamla Bobby Fischer-partin. Depardieu sätter den oborstade, men guldhjärtade, schackmannen som inte hade nerverna för tävlingens hetta galant.
För att kunna spela nationella mästerskapen behöver Fahim uppehållstillstånd. Kampen om att få stanna i Frankrike är skildrad med vibrant precision, allra främst när pappa Nura försöker sälja plastminiatyrer av eifeltornet till raskt förbipasserande och ointresserade parisare. Några utslitna gubbskämt om etnicitetskillnader förlåtet så lyckas regissören Pierre-François Martin-Laval fånga utsattheten i att vara kulturellt isolerad. Och hur spännande schack kan vara.
