Eurovision Song Contest: the Story of Fire Saga skulle ursprungligen haft premiär i maj, i samma veva som den 65:e upplagan av Eurovisionsfestivalen. Men festivalen avblåstes på grund av corona och den glittriga underdogberättelsen om den fiktiva duon Fire Saga går upp på Netflix en dryg månad senare än planerat. Trots en tilltagen portion cameos med tidigare Eurovisionvinnare är det dock tveksamt om filmen kan fylla de mest inbitna schlagernördarnas tomrum.
I Will Ferrells och Andrew Steeles manus behandlas nämligen Eurovision med samma handlag som tidigare NASCAR respektive konståkning i Talladega Nights och Blades of Glory. Inte nödvändigtvis ett lustmord med andra ord, men nog skrattas det åt ett musikjippo i kommersens, hudtighta silverfodrals och tonartshöjningarnas förtecken.
Ferrell spelar den isländska byfånen Lars, vars dröm är att vinna tävlingen och bevisa sig själv för sin “omöjligt snygga pappa” (Pierce Brosnan), Island och världen. Friserad som en annan E-Type (eller möjligen Eríkur Hauksson som 1986 representerade Island med gruppen ICY första gången landet deltog i Eurovision) får han repetera sitt patenterade barnrumperegister. Lars är således direkt utbytbar med Ricky Bobby, Ron Burgundy eller valfri annan karaktär från Ferrells katalog.
Vid sin sida har Lars barndomsvännen Sigrit (Rachel McAdams) som utöver krut i pipan (tack vare Molly Sandén som dubbat McAdams sångnummer) har en övertro på alver. Duons osannolika väg mot Eurovision är med andra ord ett glättigt eurotrashande byggt på gammal skåpmat som folklorism eller fördomen att alla islänningar skulle vara syskon.
För all del, som soffunderhållning för nästan hela familjen är det fullt godkänt. Och en vandrande mental polotröja som jag borde älska Eurovision Song Contests mest förmenta stunder. Men tonen svajar. Valet att ge sig i kast med Eurovision känns ibland inte mer genuint än att den vinnartippade ryssen Lemtov (Dan Stevens) ger sig hän i Flamencoklingande, homoerotisk locksång.
