Runt jul kommer det oftast en svensk komedi lanserad som en ”familjefilm”. Tyvärr är filmerna oftast sprungna ur beprövat format och denna jul är inget undantag. Ett sista race kan beskrivas som Göta kanal på land. Som förlaga till filmen har manusförfattarna dock utgått från de norska filmerna Børning och Børning 2. Vissa scener är rakt av kopierade. Men eftersom det är en svensk version så har man lagt till buskis, tyvärr.
David Hellenius (även en av filmens tre manusförfattare) spelar den före detta fartdåren Dennis som blivit vuxen och jobbar på en bensinmack i Hjo (där alla av någon outgrundlig anledning talar utpräglad Stockholmsdialekt). Men dåtiden gör sig påmind då hans rival TT (Jonas Karlsson) utmanar honom på just ett sista race genom Sverige.
Produktionen har fått med sig många duktiga skådepelare men roligt blir det aldrig. Billiga töntskämt faller platt till marken och ett larvigt och pinsamt överspel förtar upplevelsen. Eller överspel, många gånger är det snarare brister i komiskt spelsätt som inte fungerar. Det finns inte en tendens till något som skulle anses vara skojigt i dialogen. Det ska vara fräckt om elbilar eller boken Snabba Cash. Likt humorn i Melodifestivalens mellanakter är det så dåligt att det behövs en skämskudde att gömma sig bakom.
Ett sista race har, ursäkta liknelsen, alldeles för långa transportsträckor. Det är en dödssynd för en komedi att tappa farten så pass mycket. Men framför allt har man sett denna typ av film många gånger förut och humorn har inte åldrats väl. Det blir en dikeskörning helt enkelt, milt uttryckt.
