Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Jim Carrey är Joel, den blyge och introverte killen med ena skjortsnibben utanför tröjan. Kate Winslet är Clementine, den självupptagna skräniga tjejen med blått hår. De är inget speciellt vackert eller romantiskt par. Däremot är de väldigt trovärdiga. Här finns inga förljugna bilder av själsfränder och sagobröllop. Bara två moderna människor som överanalyserar sig själva, varandra och rädslan att förvandlas till "the dining dead". Men någonstans finns också längtan efter en kärlek som känns äkta. Och en fruktan för allt som gör ont. Vill man radera någon som sårat en ur sitt minne? Går det att rädda det fina från att solkas ned av det som förstörde det? I Kaufman och Gondrys värld är frågorna inte retoriska utan bokstavliga. Kampen om kärleken är i dessa herrars våld fysisk och svettig. Jim Carrey och Kate Winslet tar sig an sina egna minnen av ett förhållande de en gång hade och tvingas kämpa både mot sina egna osäkerheter och det mystiska företaget Lacuna Inc som försöker utrota parets minnen av varandra. Man undrar ju när det där stora misslyckandet ska komma för Charlie Kaufman. Fem manus har blivit till film sen debuten med [I]Being John Malcovich[/I] för lika många år sedan. Fem av de mest brainy och trippiga filmerna det här seklet har skådat. Och om man med lite fantasi kunde kalla [I]Confessions of a Dangerous Mind[/I] för en thriller skulle man med samma logik kunna benämna den här skapelsen 'romantisk komedi'. Eller kanske snarare den slutgiltiga romantiska komedin. För i [I]The Eternal Sunshine of the Spotless Mind[/I] ligger kärleken på obduktionsbordet och blir analyserad , dekonstruerad och dissekerad så totalt att jag knappt märker hur ögonen börjar tåras när Beck tar sig an [I]Everybody's Got to Learn Sometime[/I] i filmens avslutning. Kanske är det vad som skiljer den här filmen från tidigare Kaufman-skapelser. Jag bryr mig på ett mycket mer känslomässigt plan om vad som händer med Joel och Clementine än vad jag gjorde om, till exempel, Lila och Puff från [I]Human Nature[/I]. Det är samma bizarrovärld som vi har vant oss vid och älskar, men den här gången har kärleken flyttat in också. Och det är ju bara jättefint.