Ensam hemma 3

Om de konstnärliga motiven vore allenarådande skulle naturligtvis filmdukarna vara i det närmaste kliniskt rena från filmtitlar som slutar på 2,3, 4 och så vidare. Uppföljare, sequels som det heter, är alltså helt och hållet en fråga om pengar. Detta brukar allt som oftast leda till erbarmeligt tunna filmer. Speed 2 är ett lysande, sentida exempel. Väl medveten om att reglerna är sådana satt jag ändå i mörkret och funderade över varför manusförfattaren och producenten John Hughes lyckats övertyga sig själv om värdet av att göra den tredje Ensam hemma-filmen. Somliga saker talade nämligen emot. Macaulay Culkin har exempelvis vid det här laget flyttat hemifrån och även om vi har vant oss vid att James Bond och Carl Hamilton kan byta skepnad hur som helst, är det inte riktigt samma sak med Alex. Hur skulle det sett ut om man fortsatt göra Pippi-filmer med en annan skådespelare än Inger Nilsson? Men även dessa uppenbara förnuftsargument går att köra över med dollar. Det går likväl inte att bli upprörd. Ensam hemma-filmerna har blivit en egen genre, dessutom inte särskilt långt från just Pippi Långstrump. Alex bollar den här gången ledigt med fyra skurkar, och även om det ska föreställa hänsynslösa terrorister som pysslar med chips och missiler, så är det allt lite Ruskprick och Knorrhane över dem. Detta är säkert inget som helst hinder för barnavärldens identifikation med Alex. De vuxna tror inte på honom, hans enda vänner är hans husdjur, råttan Doris och en synnerligen förslagen papegoja. Han är lämnad åt sitt öde med sin fyndighet och fantasi och sin goda tro. En helylleunge som skyddar familjens fästning med barnets fromma, oskyldiga sadism. Det är för tredje gången en lagom bra och lagom trovärdig historia, lagom spännande, med lagom dramatisk upplösning. Och det är lagom roligt att alla pratar svenska, att alla roller låter som seriefigurer på TV3.