Jag känner mig smått ambivalent efter att ha sett holländska dramat En sorts kärlek. Någonstans mellan snabba klipp, tveksamma reklammiljöer och hög, vidrig, holländsk techno berättas historien om ett framgångsrikt ungt par vars liv kraschar när hon får beskedet bröstcancer.
Men egentligen handlar filmen bara om honom; Stijn, som är notoriskt otrogen mot sin fru, som gillar snabba bilar, snygga tjejer och som har ett eget trumset på kontoret på reklambyrån där han jobbar. Det handlar om hur jobbigt han tycker att det är när hans fru tappar håret och är tvungen att operera bort sitt ena bröst, och det handlar om hur jobbigt han tycker att det är när han nu inte kan ligga med andra tjejer med gott samvete. Inte helt otippat bygger filmen på en självbiografisk bok, skriven av verklighetens Stijn och det som är bra med En sorts kärlek är att den tar upp tabubelagda känslor som säkert förekommer i sådana här kriser. Problemet är bara att den glättiga förpackningen gör att Stijn framstår som om möjligt ännu mer oskön och omöjlig att sympatisera med, och det var nog inte avsikten. Jag ägnade liksom 90 minuter av filmen åt att sitta och knyta näven och fundera över hur i helvete Matthew McConaughey-replikan Stijn blev offret i det här dramat. Det hindrade mig inte från att sitta och hulkgråta sista kvarten, men det beror snarare på att det här med cancer är så jävla sorgligt, än något genialt filmiskt grepp.
