Svinrike änklingen Philippe är förlamad från nacken och neråt och är på jakt efter en ny personlig assistent. Förortskillen Driss har nyligen släppts ut ur fängelset och, fullt medveten om att han aldrig kommer att få jobbet, söker han det för att hålla arbetsförmedlingen lugn. Trots att andra sökande är betydligt mer kvalificerade ser Philippe något i Driss och anställer honom. Deras olika världsbilder krockar först, sedan utvecklar de en mot-alla-odds-vänskap, blabla – nej, det är inte särskilt originellt, men det är gjort med tillräckligt mycket hjärta för att vara oemotståndligt. Dessutom har skådisarna som gestaltar Driss och Philippe en sällan skådad personkemi.
Mer intressant är att En oväntad vänskap har blivit en av de största succéerna någonsin i hemlandet Frankrike. I USA har den däremot stött på kritik för att vara rasistisk. Ni förstår, Driss är svart och Philippe är vit. En svart man som är anställd för att ta hand om en vit – hur kan det INTE vara rasistiskt!? Kritiker har kallat det för en modern Driving Miss Daisy eller The Legend of Bagger Vance, en Magical Negro-berättelse där den underkastade svarta karaktären med ett leende på läpparna gör allt för att hjälpa sin vita överman. Den viktiga skillnaden här är dock att det är Driss som ägnas mest utrymme, som genomgår störst förändring och som är den odiskutable huvudpersonen.
Om något handlar En oväntad vänskap om klassförhållanden och vad som händer när sociala gränser överskrids och människor med olika förutsättningar träffas. I det här fallet är det mötet vackert. AL
