En mors son

För att vara en liten ö i Atlanten med fem miljoner invånare så har Irland en anmärkningsvärd position på filmduken, och inte minst har den komplicerade konflikten på Nordirland fått oproportionerligt hög belysning på senare år. Ken Loachs Hidden Agenda, Neil Jordans båda The Crying Game och Michael Collins, Jim Sheridans I faderns namn, Thaddeus O'Sullivans Nothing Personal och nu Terry Georges En mors son. Den senare är i någon mån en pendang till I faderns namn, titlarna anger om inte annat ett släktskap. Och medan Terry George och Jim Sheridan delat på manusansvaret i båda dessa filmer har Sheridan stått för regin i den förra och George i den senare.En mors son är till sitt innehåll en stark och uppslitande historia men till sin form linjär och konventionell och därmed dramaturgiskt ospännande. Berättarformen under nedräkningen av Bobby Sands 66 dagar är, om man kan frigöra sig från det gripande innehållet, vilket man måste och bör, inte mer raffinerad än i Apollo 13, för att ta ett annat exempel på en film där vi på förhand kände till både början, mitt och slut. De båda mödrarna, Helen Mirren och Fionnula Flanagan, utvecklar förvisso här sin vänskap, med klimax i en briljant gestaltad scen i en bil på en sandstrand, men En mors son hade här mått bra av en fördjupning eller parallellberättelse i stil med Costa-Gavras Försvunnen.Men, som sagt, det är en fasansfull historia, väl motiverad att berättas på duk. Det är i det närmaste ofattbart att den brittiska regeringen, med Margaret Thatcher i spetsen, satt med armarna i kors när tio IRA-fångar självsvalt sig till döds i det ökända Maze-fängelset.Vad som händer är alltså att två unga IRA-män fängslas för ett attentat. De vägrar rättegång, vill inte behandlas som kriminella, utan som krigsfångar. Mödrarna till de båda unga männen visar sig tillhöra två olika läger. Helen Mirren har alltid valt att inte ta ställning i konflikten medan Fionnula Flanagan är stark Sinn Fein-anhängare. Inledningsvis har således de båda kvinnorna svårt för varandra, men på bekant Hollywoodmanér uppstår så småningom en stark och respektfull vänskap. Filmens idé är alltså konflikten mellan sönernas starka övertygelse, som de är beredda att dö för, och kvinnornas förtvivlade moderskänslor. Ska de respektera sönernas politiska val eller ska de följa sina känslor och därmed gå emot sönernas tro, för att på så sätt rädda dem från döden? Mödrarna bara några som kommer i kläm i konflikten på Nordirland.Filmen inleds och avslutas med vackra bilder från den nordirländska kusten, ett fridfullt landskap, en gåva från Gud. En nog så laddad inramning till en problematik som är betydligt mer intrikat än slagordet "Give Ireland back to the Irish" och som letar sig tillbaka åtminstone 350 år i tiden.