Året är 1958 i Frankfurt. Den unge juristen Johann Radmann (Alexander Fehling) börjar tröttna på att arbeta med trafikbrottsåtal, men hans intresse väcks en dag när en journalist skapar tumult på kontoret om att en före detta SS-soldat tillåts arbeta på en närliggande skola. Han begriper inte riktigt varför ingen av de äldre juristerna vill ta i fallet, men när utredningen inleds kring SS-soldatens arbete på fånglägret Auschwitz, som Radmann och många fler aldrig hört talas om, uppdagas en ny bild av tyskarnas roll i kriget. Åtalet han trodde skulle gälla en olaglig skjutning kommer istället att handla om mordet på miljontals judar.
Här skildras hur utredningen motarbetas av myndigheterna, men också Radmanns privatliv och den personliga kris som utlöses när hans lands historia skrivs om framför ögonen på honom. Det är en ny typ av berättelse om andra världskriget, där omgivningens försök att tystna sanningen ekar av dagens samhällsdebatt och oviljan att tala högt om negativa krafter.
Istället för att exploatera vittnens hemska minnen lämnas vi utan detaljer. Endast ansiktsuttryck återger vad de varit med om. Det ger filmen ett stort känslomässigt djup och skådespelarna, med Fehling i spetsen, bär berättelsen med bravur. Karaktärsutvecklingen blir dock tyvärr något klyschig med den unge naive mannen som får veta för mycket, blir alkoholiserad och utbränd, men har kvar en glöd som vägrar slockna. Detta vägs upp av skickliga skådespelare och en personligare ingång som gör En labyrint av lögner till ett berikande tillskott till högen av andra världskrigsfilmer.
