5 Fläckfria rollprestationer i ett plågsamt familjedrama som utspelar sig på Oklahomavischan. Filmens och familjens huvudperson är det piller-knaprande vraket till förtappad matriark, Violet Weston (Meryl Streep). Hennes mans försvinnande (Sam Shepard) blir orsak till att familjens vuxna döttrar, med respektive och släktingar, samlas i det olidligt varma farmhuset som ligger utslängt på en brännhet åker i Osage County. Spelet kan så börja: Konflikter rullas upp, svekens spetsar vrids om i gamla sår och livslånga hemligheter avslöjas i ett hus fullt av konkurrerande, starka kvinnor. Liv blir förstörda. Den amerikanska mellanvästerns tomma vidder speglar själarnas ödslighet och svetten lackar, den porlar ikapp, med den osannolikt välformulerade dialogen.
Det doftar både Eugene O’Neill, Tennessee Williams, Edward Albee, och Yasmina Reza (Carnage). Gemensam nämnare är förstås stor teater på film. Filmatiseringen av Tracy Letts Pulitzerpris-vinnande pjäs kunde knappast fått en mer fabulös ensemble. Imponerande är att illusionen blir trovärdig och skådespelarnas glittriga stjärnglans ögonblickligen dunstar i värmen när de gestaltar. Meryl Streep är i sitt livs form och lever upp till alla tänkbara förväntningar när hon gör sin bästa Joan Crawford, hon är samtidigt fruktansvärd och fantastisk, vacker och grandios, mitt i den flintskalliga, snubblande misären.
Julia Roberts, som dottern Barbara, är befriande förbannad och kärv filmen igenom. Hennes allvar balanserar övrigas eventuellt momentana överspel, och Juliette Lewis, som den andra yngre, men alldeles för gamla dottern, är lös och nervig på bästa sätt. Männens rollfigurer, alla underordnade, är antingen modlösa, bedövade, eller komplexfyllda och självmordsbenägna. Eventuella brister, vad gäller att omvandla pjäsen till filmiskt berättande, har mindre betydelse. Det som verkligen håller måttet och bär upp filmen till historiskt minnes-värda nivåer är skådespeleriet, som är ovärderligt från början till det bittra slutet.
