Ojojoj. Man tappar liksom talförmågan. (Återfås mot beskrivning i kassan efteråt.)Hör på detta: Lisa Walker (Masterson) är en framgångsrik ung direktris som på en och samma dag nås av två dödsbud: hennes styvfar (elak) och hennes guldfisk (snäll) har bägge lagt sig på rygg för evigheten. Hon gråter förtvivlat. Lilla ensamma flicka. (Som liten baby, 3 månader gammal, lämnad på Pittsburghs flygplats. Elaka styvföräldrar.) Någon dag senare levereras ett fång fantastiska blomster till Lisas kontor; den hemlige avsändaren visar sig så småningom vara den genomhygglige Lewis Farrell (Slater), som sett Lisa gråta en sen afton när han själv var ute på en nattvandring för att glömma sina egna sorger; han var en gång ett firat börslejon som jagade livet ur sig för karriärens och penningens skull, men blev blomsterhandlare (!!?) efter det att han mist fru och liten baby i barnsäng. Han vill nu glädja andra, se deras lyckliga ansikten, se vad en blomma kan åstadkomma. Fin kille, reko. Går på bibliotekets sagostund för de minsta (sant).Han har en trädgård på taket. Han är bussigare än Astrid Lindgren. Han skickar 8 000 rosor till Henne. Han har världens goaste familj och en go utvecklingsstörd brorsa och på julen är alla goa mot varandra. Lisa blir rädd för kärleken. Sedan blir hon inte det längre. De möts igen, hur skall det gå, hur skall de klara sig? Mary Stuart Masterson måste få något slags pris för årets fulaste filmgarderob. Dessutom är hon passgångare. Hon är rakt igenom förfärlig. Christian Slater ler fint några gånger. Tror han. Han är rakt igenom förfärlig. Manuset är förfärligt. Regin är förfärlig. Fotot är förfärligt. Det är falskt och synnerligen oromantiskt. Lisas bästis Kim spelas av Pamela Segall. Henne kommer vi förhoppningsvis att få fler tillfällen att njuta av. Hon har begåvning utöver det vanliga.
Bed of Roses
Skådespelare:
Regi:
