På Netflix ligger en indisk feel good-film om en fars desperata försök att få till någon form av relation med sin självupptagna millennial-unge. Till slut raggar han upp sonen på Facebook, förklädd till en jämnårig skönhet, och en bro av ömsesidig förståelse byggs upp. Ingrid Rybergs nya dokumentär En armé av älskande; om den svenska homorörelsen på 70-talet, är uppkallad efter en strof ur Rita Mae Browns dikt Sappho’s Reply ocg har ungefär samma generationsöverskridande raggningseffekt. Den är ett folkbildande arkivgräv som stundtals snapchatkaotiskt och stundtals närmast förskolepedagogiskt når tittaren med sitt budskap om det mödosamma förändringsarbete som dagens miljonsponsrade Pride knappt minns.
I forskaren Rybergs andra dokumentär, gjord 16 år efter debuten Dragkingdom of Sweden, är numera pensionerade queeraktivister huvudpersoner. När de uttalar ordet upprättelse är det på ett sätt som får mig att rysa – jag kan inte se mig mätt på deras skenbart blygsamma väsen som besitter den där knivskarpa uppmärksamheten och finurliga glimten i ögat, sällan förunnade oss millennials. Det blir lite tafatt när de tvingas till ”spontana” samtal vid kaffebordet eller odlingsrabatten om den svunna tiden – klassiska intervjuer hade varit att föredra – och stundtals blir det väl pedagogiskt. Att dessa ungdomar som ansågs ”mentalt rubbade” av Socialstyrelsen lyckades få finansiering från samma myndighet för att göra två filmer om lesbisk kärlek (Eva och Maria och Kvinnan i ditt liv) är minst sagt rafflande. iÍngen berättarröst behöver förklara för mig att deras gärningar var banbrytande.
Trots att Ryberg vill proppa in alldeles för mycket information i dessa 72 minuter (hemskt vanlig dokumentäråkomma) och trots en påtaglig brist på tilltro till filmmaterialets förmåga att tala för sig själv, blir filmen tack vare Håkan, Marie, Sonja, Eva, Jens, Thina, Joan, Annalena, Marika, Isabella, Olle, Jan-Erik, Judit och Jan, en lovsång till slagordet An army of lovers shall not fail.
