I det amerikanska riksarkivet finns ett officiellt fotografi av Richard Nixon tillsammans med Elvis Presley. Fotografiet, som ska vara det mest efterfrågade i arkivets historia, togs bara några månader innan Nixon började banda sina egna möten i Vita Huset. Därför kommer vi kanske aldrig med säkerhet veta vad som sas mellan presidenten och Elvis den där eftermiddagen i december 1970.
Enligt historien spelade ett av presidentens biträden, Egil ”Bud” Krogh, en central roll i att arrangera det osannolika mötet. I Liza Johnsons filmatisering av händelsen spelas han förtjänstfullt av Colin Hanks som snabbt övertygas om att ett möte med kungen av rock n’ roll är precis det PR-trick som ska vända Nixons opinionssiffror. Elvis å sin sida är besatt av tanken på att bli en federal agent och under täckmantel infiltrera ”antiamerikanska” ungdoms- och drogkulturer. I sina memoarer föreslog Elvis exfru Priscilla att det i verkligheten kanske handlade mer om att obehindrat kunna flyga med handeldvapen och illegala substanser.
Skildrandet av skeendena som leder till själva mötet är en rapp men halvdann mix av politisk fars och popkulturell kuriosa där de titulära ikonerna mytologiseras som jönsar fullkomligt ur led med tiden. Det är istället först när det faktiska mötet äger rum som skämten börjar arta sig, och mycket tack vare Shannons och Spaceys personkemi.
Samtidigt saknar Shannon egentligen alla fysiska attribut för att spela Elvis, allra särskilt rösten. Antagligen är det också därför Elvis egen musik valts bort för Memphis Soul på filmens soundtrack. Men även om Shannon kanske ser ut och låter som en tredje klassens imitatör bemästrar han Elvis patenterade handgester i en pantomim som utvinner flera skratt.
Mycket hade dock kunnat vinnas på att karikera mindre. Något som blir särskilt tydligt när Elvis i sina förberedelser inför mötet uttrycker sorgen över sin dödfödda enäggstvilling. Men filmens ton och tempo lägger ständiga krokben för dylika försök att utveckla något egentligt karaktärsdjup. Spaceys Nixon, som å sin sida är långt mer porträttlik och i det avseendet står sig väl mot tidigare uttolkare som Anthony Hopkins och Frank Langella, är i än större utsträckning en karikatyr. Just oförmågan att ta titelkaraktärerna på allvar är vad som slutligen hindrar Elvis & Nixon från att bli mer än en kuriös bagatell.
