83-åriga Edie ska bestiga Mount Suilven. Efter att i åratal ha varit fast i ett kärlekslöst äktenskap tar hon saken i egna händer och vill återuppleva en sällan känd glädje från barndomen genom att få se, och bestiga, Mount Suilven. Stela leder, knastrande knän och enveten tjurskallighet att göra allting på egen hand är hinder hon behöver passera för att nå sin bergstopp.
Edie är en film som rör sig inom välbekanta melodramatiska ramar. Den slår tidigt an i en triumferande ton om att det aldrig är för sent att förverkliga sina mål. Bara ibland lyckas skönheten i det skotska höglandet vara tillräckligt för att genomlida en i övrigt övertydlig och sentimental historia om livets höga värde. Edies motivation (klockan tickar och hon har inte gjort särskilt mycket med livet) förstärks konstant genom billiga ingångar i hennes psykologi och pinsamt övertydliga scener, som ingen skämskudde i världen lindrar
Filmens förmildrande drag ligger i de natursköna miljöer det skotska höglandet erbjuder och en viss hängivenhet i att porträttera Edies nya upplevelser genom ljudbilden. Främmande ljud som är skräniga och skär i hennes öron ger en ingång i hennes subjektiva upplevelse av främmande platser. Resan är aldrig given och hennes tveksamhet förstärks av hur skrämmande de nya intrycken framstår som. Under de få stunderna levandegörs Edie. en karaktär som annars sällan känns särskilt specifik eller för den delen intressant. Filmens intentioner är fina, men det gör inte helheten vare sig underhållande eller särskilt givande.
