Mordiska rastafarimonster har landat på jorden och snor åt sig Europas landmassor i en rasande fart, inget kan hindra dem, innan Emiliy Blunt får på sig en warhammerdoftande stridsdräkt och köttar, d.v.s.
Under ett tidigare slag vid Verdun (filmen är full av referenser till både första och andra världskriget) blir hon legendarisk när hon terminerar 50 Mimics, som utomjordingarna kallas, helt på egen hand. När Edge of Tomorrow börjar pågår förberedelserna av en landstigning på de franska stränderna som man hoppas ska driva inkränktarna på flykten, något går dock fel och människorna blir ägda. Inklusive PR-strategen Major William Cage (Tom Cruise) som, tycker han själv, av misstag hamnat mitt i stridernas centrum. Precis innan Cage dör fräts han sönder i blodet från en blå Mimics och därefter följer en Måndag hela veckan-dramaturgi som driver resten av filmen framåt.
Anslaget känns trots allt rätt fräscht och det finns en självdistans till formatet som gör att Cruise får spela ut sitt komiska register, som återigen är rätt imponerande (minns Tropic Thunder). Stridsscenerna håller en hög lägstanivå och det ultrastereotypa förbandet som backar upp våra hjältar; en butter latinobrud, en fet jävel, en ultraagressiv irländare osv., livar upp. Däremot blir det aldrig så episkt och ödesmättat som producenterna kanske hoppats, istället är det humorn, i kombination med melankolin över att se samma icke-korrigerbara misstag återupprepas om och om igen, som ger filmen lite substans.
Edge of Tomorrow
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
