Dygnet runt

Regissören Shane Meadows är 25 år och har närmast blivit helgonförklarad av den brittiska filmvärlden för denna långfilmsdebut om en gammal tuffings hjärtknipande engagemang för ett gäng unga värstingars framtid. Till och med engelska pressen viftar med Union Jack. Och visst, det sämsta man kan säga om filmen är att den i alla fall lyckas ta sig förbi, närmast gäcka, de värsta av de många fallgropar som lurar på en så pass väl upptrampad väg. Vilket bara det är något av en triumf. Vi pratar ju ändå om ett patostema som såväl Staffan Hildebrand som Anders Carlberg har gjort till sin signaturmelodi. Ett tema vars kärna lyder: "Vi har ju ingen lokal!" Meadows gör heller inget större avsteg från mallen när den tuffa mjukingen (Bob Hoskins) relativt friktionslöst utav två små gäng ovänner skapar en glad och vänlig boxningsklubb. Grabbarna svetsas samman och åker på danande utflykter i Leif Boorks anda och underhållningen ligger på nivån nu-pressar-vi-in-så-många-som-möjligt-i-en-bil-och-ser-samtidigt-jävligt-tokiga-ut. Det är i detta läge endast det goda och genomtänkta soundtracket samt den stökiga kameran (som det nu har gått definitivt inflation i) som gör det möjligt att inse att detta är en så kallat "ung" film. Även om karaktärsstallet känns väl simpelt och schablonerna duggar relativt tätt filmen igenom, tar det sig dock med tiden. Vi tillåts bland annat slutligen närma oss Bob Hoskins bokstavligt fyrkantiga person och då se att han faktiskt inte är Gud (men kanske Jesus) - en uppenbarelse som leder till ett slut som inte är helt väntat. Filmen rör sig på ett territorium vilket, som sagt, är välbesökt men som inte desto mindre är viktigt att skildra, och gärna på detta sättet; med fler människor än gangsters, med mer hjärta än hjärna, men någon ny landvinning är det inte. En riktigt lovande debut. Inte mer än så.