Dum och ännu dummare

1994, året när [I]Dum och dummare[/I] kom, gick min lillasyster igenom en Jim Carrey-fas. Eftersom syrran hade fördelen av att sluta skolan tidigare än mig och därmed vann kampen över videon, resulterade detta i att jag har sett filmen ett trettiotal gånger. Och även om jag tyckte att den var ganska enfaldig första gången så urholkade droppen stenen och jag kom att tycka att den var rikitigt kul. Farrelly-brödernas debut bygger visserligen på kroppsfunktionskämt och dumihuvudet-humor men Jim Carreys Lloyd och, framför allt, Jeff Daniels Harry var ganska älskvärda karaktärer. Men jag vet inte varför jag skriver så mycket om första filmen. Kanske för att det är svårare att skriva något om den här helt meningslösa prequeln där Farrelly-bröderna endast står med i eftertexterna som skapare av karaktärerna. I [I]Dum och ännu dummare[/I] är Harry och Lloyd tonåringar. Sen flyter detaljerna ihop. Det handlar om någon sorts obsklass som ska avslöja rektorns onda planer, typ. Och så är det en smart tjej med. Och i en scen så ser det ut som om Harry har smetat bajs över hela Bob Sagets vägg men det är bara choklad. Det är ungefär det roligaste som händer i den här filmen, som mest går ut på att suga några spänn ur originalet. De flesta gagsen är varianter på scener i ettan och inte ens roliga Cheri Oteri från [I]Saturday Night Live[/I] klarar av att rädda den här kalkonen.