Du gör mig galen!

Pat (Bradley Cooper) kommer hem tidigt från jobbet och hittar sin fru i sängen (eller duschen) med en annan man. I blint raseri misshandlar han home wreckern och döms, efter en uppgörelse, till åtta månaders mentalvård. Nyligen frisläppt visar han prov på förvånansvärt positiv attityd och har som högsta prioritet att reparera sitt förhållande. Problemet är att han har besöksförbud.
För att handla om så seriösa frågor som psykiska sjukdomar har Du gör mig galen! en förvånansvärt lättsam ton. Pats bipolaritet och hans pappas (Robert De Niro) tvångsmässiga beteende utgör det mesta av krutet i humorkanonen, men trots att det i början känns olustigt vänjer man sig snabbt. Bradley Cooper spelar för en gångs skull en icke-douche (även om hans ständiga skrikande går mig på nerverna) och De Niros känsla för detaljer (snusnäsduken!) hör till några av filmens bästa stunder. Men den verkliga höjdpunkten är 22-åriga Jennifer Lawrence, som levererar en mogen och välavvägd prestation som den inte heller helt stabila Tiffany.
Du gör mig galen! lämnar en del frågor, både bakom och framför kameran. Varför ser vi exempelvis aldrig Pats mamma höja på ögonbrynen när hennes man är på väg att spela bort familjens framtid? Och varför väljer David O. Russel att förvandla filmen till en Katherine Heigl-romcom i slutet? Men den underhåller och lämnar en med en varm känsla i bröstet. Låt inte den usla svenska översättningen av titeln (Silver Linings Playbook) avskräcka – gå och se!