Drömfabriken

Albert Brooks är inte rolig. Mitt första minne av skådespelaren Brooks är hans roll som Robert De Niros lite torre rival om Cybill Shepherds gunst i [I]Taxi Driver[/I]. Redan då stod han i bakgrunden, och där har han förblivit -- förutom i de filmer som han själv skriver och regisserar. Nu har visserligen denna metafilm om Hollywood flera brister, men en av dessa är onekligen Brooks val av sig själv som huvudrollsinnehavare. Hans manierade, lite övertydliga spelstil förtar det mesta av de få finstilta skämten som existerar -- han vet att han är med i en komedi och han är väldigt noggrann med att förmedla denna redan uppenbara truism till publiken. När han nu berättar en historia om en manusförfattare i nedförsbacke är det inte långt till tanken att han till stor del har byggt manuset på sin egen karriär. Brooks alter ego, den neurotiske Steven Phillips, får av flera kollegor höra att han har tappat greppet, men när han som bäst börjar få onda visioner om en neslig degradering från filmstadens toppskikt, får han nys om musan Sarah (Sharon Stone) som sägs ligga bakom merparten av den senare tidens storsäljare. Sarah visar sig sig vara allt vad folk säger, och tyvärr lite till. Med tanke på de renommerade namnen i rollistan och undertecknads vurm för just insiderfilm från glitterstaden ser [I]Drömfabriken[/I] på papperet ut som ytterligare ett laddat vapen mot vårdepressionen. Brooks vräker också mycket riktigt på med små lustiga inhopp av stora regissörer som Martin Scorsese och James Cameron, samt med mer eller mindre skojfriska förklaringar till andra filmmakares platta fall, men någon egentlig initierad rapport från det allra heligaste är det definitivt inte. Visst finns det några kommentarer om så kallade "power lunches" och tvetungade kollegor, men Brooks är antagligen för kär i sitt eget skrå för att vilja/våga lyfta ordentligt på förlåten. I jämförelse med exempelvis Robert Altmans geniala strypgrepp på branschen, [I]Spelaren[/I], ter sig Brooks film mer som ett "tokigt" spex på företagsfesten. Och Andie MacDowell... Stackars kvinna. Cementerad i facket all-amerikansk, genomgod husfru. Det är väl bara en tidsfråga innan hon börjar regissera.