Dragonfly

Om ofrivillig komik hade betalat sig i sådana här sammanhang, så skulle den här filmen fått ett helt annat betyg. För sällan har jag väl haft så roligt, på så fullständigt felaktiga grunder, som i Dragonfly. I kanske en halvtimme, högst tre kvart, håller filmen balansen. Den öppnar som ett drama om läkaren som mister sin fru - också läkare - som befinner sig på uppdrag nere i Latinamerika. Ett ganska ospänstigt drama som man lite undrar åt vilket håll det ska gå, nu när allting redan hänt. Så plötsligt gör filmen ett jämfotahopp - och förvandlas till en thriller. Mystiska tecken dyker upp, direkt spöklika händelser i läkaren Costners omedelbara närhet. Det är spännande - en kort stund. Men sen börjar det skena. Och då börjar också det "roliga". Det är som om manusförfattaren tröttnat på det dravel han pysslat med och tagit en handfull tabletter med skojiga färger. För de new age-frälsta kanske detta är fullaste allvar, men för mig är det käpp omöjligt att fångas av en historia som går ut på att den döda hustrun anropar Kevin Costner - via små cancersjuka barn på sjukhuset. De ritar konstiga teckningar och vet saker som de omöjligen kan veta. Jag är inte hårdhudad, jag är beredd att stå upp och säga att visst finns det saker som vi inte vet. Men jag tror inte på att alla energier hänger ihop och jag tror inte att de döda och de levande anropar varandra hur som helst. Och jag får bara nog av att Kevin Costner drunknar i en buss i Sydamerika, men plötsligt i trettonde timmen räddas på det mest mirakulösa vis - för att därefter drabbas av något som liknar ett åttonde underverk. Okej. Dragonfly är förmodligen en i grund och botten god film. En film om kärlek, en film om att det finns hopp om livet - till och med bortom döden. Men vad hjälper alla goda föresatser, när det visar sig att trollsländan under filmen lopp sakta men säkert förvandlats till en kalkon.